Har druckit några viner på senaste tiden som kan rekommenderas eller undvikas. Riktigt bra är:

Fetzer Barrel Select Zinfandel 2006 för 119 kronor. Mycket fruktigt och gott. Bra till kött och på egen hand.

Guigal Côtes-du-Rhône 2005 för 99 kronor. Klassiskt matvin. Smakar som om det kostar mycket mer.

Inte alls lika bra är:

Chapoutier Valréas 2007 också för 99 kronor. Ganska blekt och okoncentrerat, men mycket välbalanserat. Kostar lika mycket som Guigals Côtes men är kanske hälften så bra (trots att det är ett fynd i ‘Allt Om Mats’ höstnummer).

Ganska dåligt är:

Raza Selection Malbec Shiraz 2008 för 85 kronor. Behövde luftas mer än ett dygn för att öppna upp men var fortfarande glest och ogeneröst.

Klart bäst av den senaste tidens viner, men kanske svår att få tag på, är:

Trimbach Cuvée Frédéric Émile Riesling 1999 som vi drack i går kväll. Helt enkelt en super-riesling. Massor av limeig citrus och ganska fett och fylligt. Nära nog perfekt. Kan nog ligga lite till om man har mod till det, men jag gillar när inte frukten har börjar bleknat bort, vilket delvis hände med 96:an.  Årgång 1999 är nog bättre än 1998.

Jag är inte så bra på att ta porträtt men jag försöker lära mig. Ett problem är att jag inte ger regi och talar om vad jag vill. Ett annat är att jag fokuserar mycket på huvudmotivet och mindre på bakgrunden. Det är svårt.

Igår gick vi ned på stan för att se Upp 3D och jag tog med mig kameran för att knäppa några höstkort. Väl hemkommen så såg jag att sonen har mössan djupt planterad i pannan på nästan alla bilder. Kanske skulle jag bett honom ta av sig mössan för att bilderna ska bli lite mindre mössiga. Vad tycker du?

Martin vid Gunstagatan. EOS 500D + EF 85 mm f/1,8 @ 2.5

'Upp 3D'

SF-skylten lyser rött vid Fyrisån

Till sist några röda löv

Den här tiden på året är det roligt att ta bilder. Ljuset och naturens färger gör bilderna färg- och konstrastrika. Det gillar jag! Under veckan som gick var jag på en intern myndighetskonferens på Lidingö och lyckades smita ut några tillfällen för att ta några bilder och dessutom irriterade jag mina medarbetare genom att försöka ta några porträttbilder (och som jag inte vågar visa upp).  Portättfoto är något som jag verkligen vill lära mig att göra bättre.

Närheten till vattnet vid konferensanläggningen Skogshem och Wijk ger andra möjligheter än vad jag är van vid på Uppsalaslätten. Morgondimman var tjock men lättade strax före sessionerna skulle starta igen på morgonen.

Kvällspromenad. Panorama. Det röda området vid solen är en teknisk defekt hos min kamera (Sigma DP1) som jag försökt dämpa i Photoshop. På den nya versionen av kameran som kommer ut nu i höst är detta åtgärdat.

Morgondimma över Lidingö. Telepanorama. En del Photoshop i denna bild.

Morgon i småbåtshamnen. Panorama om fem stående bilder (frihand). Autopano Pro 2 har stitchat ihop bilderna.

Kvällspromenad

Kvällspromenad

Svanholmen. Det framgår att den inte är en så speciellt stor ö att ha sin sommarstuga på...

Fler bilder finns här.

Jag är svag för kockknivar. Mycket svag. Det är roligt att skära i mat med en riktigt vass, välbalanserad kniv. I mitten av 80-talet fick jag en kniv från Japan av min far som köpt den på plats. Den är tillverkad av ett hårt men mycket sprött kolstol. Den rostar lätt och eggen skadas enkelt. Den är äckligt vass och den känns nästan farlig att använda.

Vad är det för kniv? Kartongen är sedan länge försvunnen och trots att jag letat lite på nätet, har jag inte hittat någon som liknar denna helt. Vem har tillverkat den? På jakt hittade jag en otroligt trevlig, nördig diskussionstråd om kockknivar (mm) på ett forum. Tråden är lång, över 7 000 inlägg sedan trådstart i november 2006. Jag tog en bild på min kniv och ställde en fråga vem som tillverkat den. Mindre än 24 timmar senare kom svaret: Masamoto. Internet är bäst. Tack alla nördar och fanatiker som gratis delar med er av er kunskap på nätet!

Med tiden har jag skaffat knivar som är mer lättskötta och som jag använder i vardagslag. Det finns farliga nätbutiker som inte rekommenderas om ni är svaga i karaktären. Det är tyvärr jag. Där kan du t ex köpa en egen Masamoto eller min favorit, Hattori.

Morgonens skörd. Incas, Hög körsbärstomat och Chocolate cherry samsas med vita smultron

Det är trevligt att odla och att gå ut och hämta färska råvaror från sin egen trädgård. Jag är en man som gillar att se saker växa. Vi har en liten uteplats  (bara 25 kvadratmeter) som är vår odlingslott. Här odlas tomater, chile, kryddväxter, bladpersilja, smultron, björnbär, vin, vitlök, rödbetor mm. Det mesta går att äta, men lite prydnadsväxter finns också. Uteplatsen är skyddad och kan nästan jämföras med ett växthus.

Just nu börjar tomaterna ge avkastning. Under augusti och september är det tomattid och bordet dignar av tomater i olika former.  (Under oktober kommer lika mycket, men då brukar vi vara  ganska trötta på det.) Frun har gröna fingrar så i år satsas på mångfald. Vi har åtta tomatsorter i både land och kruka:

• Chocolate cherry
• Hög körsbärstomat (Supersweet)
• Green grape
• Incas
• Gardner’s delight
• Brandy (Cherry brandy)
• Ildi
• Black cherry

Det är inte så tokigt med färska, solvarma tomater. Min favorit just nu är Chocolate cherry. Den är söt och kryddig.

Vinstocken växer så det knakar i år men fruktsättningen är inte lika imponerande. Ca 20 klasar har utvecklats men klasarna är mindre och senare utvecklade i år jämfört med förra året. Jag har inte beskurit den så hårt i vintras. Kanske är det en av faktorerna. Den kalla våren gjorde blomning sämre än förut. Nu får vi hoppas att det blir bättre väder i augusti.

Boskoop Glory 2009-07-28

Boskoop Glory 2008-07-28

Boskoop Glory 2006-07-28

För ett år sedan skrev jag här på bloggen att jag inte gillar systemkameror. De är för stora, klumpiga och leder till ett oangenämt ha-begär att hela tiden köpa nya objektiv som tenderar till att bli större, dyrare och ännu svårare att få med sig. Jo, just det och här går jag och köper en Canon 500D. Men det är inte mitt fel. Jag skyller nästan uteslutande på Arkland. Det är hans fel. Det var hans bilder från Paris som var den utlösande faktorn. Jag vill också ta sådana bilder.

Sagt och gjort. Skatteåterbäringen investerades i en systemkamera med ett halvlångt teleobjektiv. Det är massor med år sedan jag använde en systemkamera sist. Vi pratar då om tiden mellan 1974 till 1991. Jag har glömt bort hur svårt det är. Och nu finns det konstiga saker som autofokus men framförallt kan jag nu titta på bilderna digitalt och med kritiska ögon se saker på skärmen som jag aldrig såg när jag använde film. Det kallas för ”pixel peeping” och innebär att fotografen (och ibland även andra) sitter och blänger på bilder i mycket hög förstoring och hittar massor med fel på kameran, sensorn, objektivet, programvaror och, om fotografen är tillräckligt självkritisk, även fel på sig själv. Detta trots att ingen annan ser ”felen” eller bryr sig och att de aldrig märks vid utskrifter. Problemet är att det skapar orolighet i själen och otillfredsställelse. Det kan botas genom analys och åtgärd (som för den välbeställde ofta innebär inköp av ny, dyrare utrustning) och för min egen del ett evigt klagande:

- Är bilderna skarpa? Njae. Autokusen borde kanske finjusteras, men det kan inte göras på en 500D. Kanske bästa att byta kamera? En D700 i stället? Återköp? Men det kanske bara är jag som inte kan fokusera?
- Kromatiska abberationer? Massor hela bilden är nästan fylld av dessa. Jag ser snart mer magenta i bilderna är något annat. Objektivet är uselt. Det purple fringar ju massor över allt. Måste prova ett annat. Eller ska jag tänka om?

Så har min första semestervecka förtlöpt. 650 testbilder. Uttröttade familjemedelmmar som inte vill bli testfotograferade ännu  en gång och massor med meningslösa bilder på husttak runt radhuset och skärpedjupslinjaler. Cyberphoto, detta utmärkta företag i Umeå, har utan egen förskyllan fått mig som kund. Det har skickat nya prylar. Jag har testat och skickat tillbaka. Pain in the ass. För både dem och mig.

Men nu har lugnet sänkt sig. Det är dags att fotografera. Jag är (just nu) inte ett dugg nöjd med köpet eller bildkvalitén och jag har absolut inget självförtroende längre när det gäller fotografering. Skit samma. Nu är det semester.

Nu borde jag visa exempelbilder på hustaken runt mitt hus med autofokusproblem och kontrastrika motiv med purple fringing och color blur, men jag har kastat bort dem. Jag visar några andra i stället och tänk på att detta bara är testbilder. Döm inte för hårt men kom gärna med synpunkter:

(Du ser kanske lite purple fringing vid basen om du också peepar....)

Nu är jag (nästan) klar med bearbetningen av mina egna semesterbilder från Sardinienresan. Att fotografera är en vånda även om det är kul. När jag är på plats så plåtar jag nästan hela tiden, vilket ibland leder till att jag inte riktigt är med själv. Väl hemkommen så är det många timmars efterbearbetning av bilderna. Jag fotograferar alltid i råformat efterom det är lättare att rädda misstag. Bilderna framkallas till JPEG filer i ett bearbetningsprogram och slutbearbetas (rotation och beskärning) i ett annat. Det tar egentligen inte så lång tid, men när bilden är öppen frestas jag att pilla lite och göra bilden mer lik hur jag kände att det var i när bilden togs (vilket inte alltid är detsamma som hur det precis såg ut). Jag undrar ibland varför jag lägger ner så mycket tid och pengar på fotografering. Det gör min fru också. Men jag har faktiskt fotograferat sedan mitten av 70-talet och det är roligt att hålla på med något skapande då och då. (Efter resan har jag dessutom köpt en ny kamera. Till detta återkommer jag inom kort.)

Under sex dagar tog jag 549 bilder, av dessa finns ca 500 kvar. Jag är dålig på att rensa. Av bilderna har 113  stycken laddats upp på Flickr och av dessa är ca 70 stycken synliga för alla. Kanske fyra eller fem är enligt min mening bra bilder. Jag gillar att bygga panoraman (en bild sammansatt av flera bilder som överlappar i skarvarna) och det är ofta 2-8 bilder i ett panorama så det är alltid färre motiv än bilder i mina bildmappar.

Bilden på klädnyporna och Martins skugga gillar jag i förra inlägget. Sedan tycker jag om bilderna nedan (och några till). Vad tycker du?

På promenad i den otroligt vackra staden Bosa söder om Alghero

Ett strandhak på Maria Pia-stranden i Alghero i solnedgången

En skabbig katt i den öde byn Fertilia. Byn byggdes på 30-talet av Mussolini på utdikade våtmarker norr om Alghero.

Huvudgatan i byn Fertilia. Det är en spökstad som förmodligen endast lever upp under juli och augusti när de italienska turisterna väller in

För den som vill se semesterbilderna uppdelat topografiskt kan se följande album:

Alghero
Fertilia
Bosa
Rebeccu

Familjen har just kommit hem från en veckas semester på Sardinien. Vi reste med Fritidsresor och huserade i turiststaden Alghero. Charter är smidigt. Ena stunden vacklar man upp i ottan och medelst gryningstaxin forslas man till Arlanda. Nästa stund står man och blinkar i solen i en helt annan värld. Det är häftigt. Det var också första gången som sonen Martin (som fyllde åtta under resan) var ute i stora välden. Vi kan kalla det en första test. Det gick bra.

Vädret var otroligt bra. Jag tror inte att jag så ett moln på hela tiden. Alghero är en vacker, om än väldigt turistorienterad, plats där vanan av turism slipat bort nästan all påträngdhet och sådant obehagligt sydländskt som känns jobbigt för en som inte är van. Prisnivåerna är ganska höga och just nu när den svenska peson inte är värd så mycket, är det rejält dyrt att semestra här. 500 Europengar räcker inte långt om man inte ska lida. Hotellet Oasis (vi hade en lägenhet) är av god mellanklass och otroligt kommersiellt orienterat. Allt kostar extra. Hotellet är beläget längst i norr i staden, ett stenkast från den utmärkta stranden Maria Pia. Fristidsresors arrangemang var effektivt och inte helt opersonligt. Det var en lyckad semester tycker jag.

Frun och sonen badade hela tiden i poolen eller ute i saltplasket. Jag själv körde en mer medelålders blekfet strategi som innebar ett värdigt sittande i skuggan eller någon form av aktivitet på jakt med kameran i högsta hugg. Därför kommer jag plåga er med några bilder. Håll till godo!

Vad vore ett semestinlägg utan en bild på hotellet och poolen?

Maria Pia-stranden mot kvällningen. Kanske togs ett par bilder på solnedgången?

Balkongskuggor

Vatten och bröd serverades ibland från pentryt.

Några bilder från en uteplats som just nu lever upp. Det riktigt knakar av växtkraft!

Smultron som blir stora, vita och goda långt in på hösten

Smultron som blir röda och otroligt goda under en försvinnande kort tid av sommaren

Vallmon sticker upp sin luddiga mössa.

Några pencéer i en kruka är trevligt att se på.

Vinstocken sätter sina första blad och gör hela familjen glad.

Jag är tyvärr gammal nog att ha druckit mellanöl, även om jag inte tror att ni ska räkna tillbaka och dra för stora slutsatser om min ålder för det. Det var andra tider då. Mellanölsfavoriten var tillverkad av ett bryggeri i Östersund som hette Till och hette Tillspetsat med kryddning av bl a enbär. Efter 1977 fanns Tillspetsat kvar som folköl, men smakade inte alls lika gott. Så tog den eran slut.

Folkölen smakade till en början inte så himla bra. Det smakade urvattnat på något sätt och gav inte alls samma yrsel. Men folköl är på något sätt en bra produkt. Det är en törstsläckare som ger en kort men behövligt avslappnande effekt. Starköl är för starkt och lättöl är inte riktigt öl. Det måste vara ett bra och gott mellanting med en lagom låg alkoholhalt så man kan dricka två på raken utan att vilja gå på fest. 

Det var först med Pripps Royal som folkölet fick ett eget ansikte i min smakprofil. Det var en helmaltsöl som smakade minst sagt vuxet, fyllt av humlebeska. Vem minns inte tiden då ett par Royal inköpta på macken på Gamla Uppsalagatan rev upp smaklökarna efter rödvin som för tidigt tog slut? Men som allt annat gott så slutade Royal att tillverkas – var det inte i början av 90-talet som Royal förvann? Pripps gav för övrigt, vad ryktet förtäljer, bort ett bryggeri till Tonga och där fortsatte Royal att tillverkas långt senare. Kanske borde man flytta dit.

Snart dök emellertid en ny helmaltsfolkis upp i mitt liv igen Pripps 1828. Det var grejor det. 1828 var min vardagsfolkis under hela 90-talet och framtill det slutade säljas 2004 (eller 2003?; Min sista flaska skulle enligt etiketten förbrukas före den 14:e juni 2004). Det var fylligt, mustigt och bärnstensfärgat öl, med mindre beska än Royal men lika fylligt och himla gott! Inte alls så profillöst som Pripps andra folköl vid samma tid. Men helt plötsligt så avslutades tillverkningen och lämnad mig och min käresta i sticket. Panik! Vad göra nu? Problemet har väl tyvärr aldrig lösts helt.

Det blev burköl istället. Spendrups Old Gold i den svarta burken. Till en början fylldes nästan tomrummet ut efter 1828 men någonting hände med receptet och det började smaka vanlig folkis om det. Frun gillade dessutom aldrig den hårt accentuerade beskan helt. Vi bytte till Spendrups Gold. Nu är vi framme runt 2007-2008. Detta var ett lätt och okomplicerat öl. Gott, men inget att fastna någon längre tid med.

En dag kommer frun hem med ett sex-pack Åbro Original i stället. Det är både fylligt och runt i smaken. Funkar bra tills vidare. Fast helst skulle jag vilja ha tillbaka Pripps 1828. Snälla Carlsberg ge mig 1828 tillbaka!

Om ni kära läsare vet mer om Pripps Royal och 1828 och deras historik så kan ni väl skriva en kommentar!

Under våren vaknar mitt intresse för mat och dryck igen efter vinterns monotoni i idet. Det har väl i mitt fall med värme och ljus att göra.

På kaffefronten har det passerat några riktiga höjdare. J & N Maragogype Estate Nuevo Armenia är nu slutsåld som single och ingår i stället i 5 Estates Espresso 3.0. Detta var mycket gott men ojämnt i rostningarna från J & N. De första påsarna (rostade 13/19) var en aning mer ljusrostade och fyllda av friskhet och nyanser. Senare rostningar mer nyanslösa, men OK. Samma sak gäller Rwanda Gatsinga Sun Dried (rostad 23/3) som var mycket god, men som senare rostningar (2/4)  inte var lika smakrik och mer mörkrostad, men fortfarande anständig. Har några av er läsare iakttagit detta fenomen med varierande rostningar från J & N? Eller är jag ute och cyklar igen på subjektivitetens smala spång?

Ett rosteri som emellertid aldrig gör mig besviken är Koppi i Helsingborg. Vaje påse är en kvalitetsupplevelse och på den senaste tiden har jag druckit två kaffen som lägger sig högt på min egen ranking: Costa Rica, Terrazu, Navarro Estate (rostad 8/3) och superhöjdaren Rwanda Rotsoro Lake Kivu (rostad 3/3) och som ligger i topp av det jag provat hitintills. Båda med lite taskiga rostningsdatum (ca 2 månader efter rost) och köpta på Vardein i Uppsala. Båda är rena, friska och fruktiga utan att vara överdrivet exotiska. Prova! Det är en upplevelse som faktiskt dragit ner frugan i kaffeträsket ordentligt. Som vanligt tycker jag att dessa kaffen passar bra som hårt dragna dropp-ristrettos, men som frukost Americano (med varmt vatten), vaknar massor av andra spännade smaker.

På vinfronten vaknar smaklökarna på våren med rieslingens intåg till skaldjur och annat. En favorit sedan många år är Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Émile som är deras nästa bästa riesling, men som jag tycker är mer lättillgänglig och fruktig än deras prestige-riesling Clos Saint Hune.

Årgång 1996 och 1998 är mycket goda nu men helt olika. 96:an är mogen, lätt, slimmad och mycket frisk med massor av limeig citrus och en påtaglig petroleum-ton. Mognaden har varierat ganska mycket mellan olika flaskor. Drick! Frukten är på väg bort om du har otur. 

98:an har begynnande mognad, och är fyllig, oljig och tung med inbäddad friskhet, botrytis ton och makalös längd. Båda vinerna är goda, men 1998 är strået vassare enligt min smak. 98:an kan nog ligga en aning till.

Trimbach Riesling Cuvée Frédéric Émile 1998 med tillbehör

Ett urval av bilder från en underbar påskvistelse på Gotland:

Bjärta färger vid Själsö.

Se ett metaögonblick när mannen på bilden fotograferar fotografen!

På rätt köl

Internät

Båtar

Vallø smøreolje och jag.

Samtliga bilder i detta inlägg är fria att använda för icke-kommersiella ändamål enligt Creative Commons. Klicka på bilderna för att få mer info (från Flickr).

Medeltida dimma vid ringmuren.

Fler än jag var på promenad i dimman.

Muren har en dimmig insida också.

Strävandes mot norr iklädd hjälm och gröna byxor.

Lykta i Almedalen

Samtliga bilder i detta inlägg är fria att använda för icke-kommersiella ändamål enligt Creative Commons. Klicka på bilderna för att få mer info (från Flickr).

Påsken firades i Visby hos goda vännen Lars med familj. Det var en underbar kortsemester i oftast strålande väder. Som vanligt utspelades det en tvekamp i fotografering, en s.k. photo-battle, där Lars än en gång hade fördelen av hemmaplan. Det blev en hård kamp och det är nog ännu inte klarlagt vem som är segrare. Det som emellertid är helt klart är att Visby med omnejd bjuder på ett rikt och mycket vackert motivval. Betydligt mycker mer än måsar.

Ett urval av mina fotografier kan ni se här nedan och i några kommande inlägg. Lars fina bilder ses lättast på Flickr även om de då och då dyker upp på bloggen Arkland. 

Liten påskkärring.

Påskris.

Vackert väder på Norderklint.

På en bänk vid havet.

Så här ser det inte ut i Uppsala

Visby är vackert, även om det ibland är lite joddlarvarning.

Mina favoriter | Mina samlingar (SHM)

Jag håller just nu på med att kika på teknologier att bädda eller länka in bildspel i bl a bloggar. Bildspelet utgår från en Media RSS som genereras från olika källor och som dynamiskt bakas om till en Flash på http://www.vuvox.com. I detta fall kommer bilderna via mitt eget flöde från Historiska museets söktjänst Sök i samlingarna där jag just nu arbetar med konceptet Mina samlingar. WordPress kan inte bädda in bildspelet (än… vad jag vet) utan just nu är det en länk.

Mer om detta längre fram.

Tänkte visa några gamla semesterbilder. Denna gång är det skannade dia från Sri Lanka från 1993.  Det är en fantastisk plats och vi hade chansen att resa i en lucka i de inrikespolitiska oroligheterna. Det är sexton år sedan vi var där men känns som igår.

För den som undrar varför bilderna ser ut som de gör:  Ja, jag var otroligt påverkad av dokumentärfotografier i National Geographic och liknande tidskrifter. Kontrast och svärta. Det känns nästan lite osjälvständigt så här i backspegeln. Samtidigt så är väl dessa bilder roligare att titta på än mina nuvarande stela alster, eller vad tycker du om bilderna, käre läsare?

Kameran är en Leica M6 med Kodachrome 64. Den svart-vita bilden är tagen med Agfa svart-vit dia-film (20-25 ASA).

Kandy Girl. Frun på den botaniska trädgården i Kandy.

Strandpatrullen som patrullerar så att turisterna inte ska få för mycket genuina intryck och för mycket kontakt med den lokala strand-kommersen.

Lemon Bananas. På Lanka finns världens godaste bananer.

Skåpbilsturism. Om fotografen har NG-ambitioner får han nog inte vara så här blyg... Bilden är tagen i Negombo.

Solnedgång med en kråka. Beach-volley-nätet har väl sett sina bästa dagar.

Palmer i Negombo.

Jag har på senaste tiden besökt två lite finare hotellresturanger i Stockholm för affärsluncher. Det rör sig om Lydmar Hotell och Mornington Hotell på Nybrogatan. Miljö och service är förstklassig, maten är mycket god eller i sämsta fall god och nästan prisvärd. Det som förvånar mig är kaffet. Den dubbla espresso som serveras efter maten är totalt oinspirerad, blek, okoncentrerad, onyanserad och smakfattig. Det smakar som automatkaffe gjort på en enkel Robusta-stinn blandning, även om det kanske är korrekta extraktioner som syftar till att få fram mjukt kaffe. Många tycker säkert det är OK. Smaken är ju som baken. Men varför laga toppkäk, ha otroligt genomtänkta vinlistor i den mest stylade intreör och sedan ge upp och inte ha någon ambition alls när det gäller kaffe? Det är som om de skulle bjuda på Hemglass-pinnar till efterrätt…

Som arkeolog arbetade jag på en mängd platser runt om i Sverige i slutet av 80-talet och början av 90-talet.  De flesta låg i Stockholmstrakten men några lite längre bort. Vissa återkallar glada minnen och nostalgi. Andra var rena helveten, där allt jag minns är kyla, väta och stress. Men jag minns allihop.

En av de trevligaste platserna som jag grävt på tänker jag göra reklam för här: Nästa i Kärda socken och Värnamo kommun i Jönköpings län och landskapet Småland. Här debuterade jag som grävledare i april 1990. Vi, jag och tre tålmodiga kollegor, skulle gräva ett gravfält från yngre järnåldern som säsongsanställda på Jönköpings länsmuseum. Gravfältet låg i vägen för väg 27 som skulle breddas. Vägverket ville fram.

Som ganska nyutexaminerad och med begränsad erfarenhet var jag uppfylld av otestad kunskap och med oprövat självförtroende. Som ledare låtsades jag så gott jag kunde (och det gör jag fortfarande). Jag var precis i det skede när jag inte än förstått hur lite jag egentligen förstod. Det är en ganska bra utgångspunkt för att ta tag i en stor arbetsuppgift.  Vi var ambitiösa. Vi hade gott om tid (pengar) och bra stöd från museet.

Det var skitkul. Vi rotade fram viktiga fakta, skiktgrävde högar med inre stenpackningar i den finaste smöriga mosand mitt i ett fantastiskt fornlämningskomplex och hittade skelett och guld. 

Ett av åtta skelett som vi hittade. Den begravde var en ca 175 cm lång man som var 42-48 år gammal när han dog. Han var lagd hårt svept under en liten och oansenlig hög (A22). Vi är nog egentligen ganska lika han och jag...

Under gravarna låg en stenåldersboplats. Vädret var soligt (som somrarna alltid var på den tiden) och fru Andersson i gula huset mitt emot tvärs över vägen bjöd på kall pilsner och fika då och då. Själv bodde jag i en stuga ett stenkast från grävningen, Sjövik,  med gasoldrivet kylskåp och råttfylld brunn. Jag hyrde av bonden Åsberg. Jag tvagade mig i sjön Gunnen tillsammans med Åsbergs kvigor (som för övrigt syns på en av bilderna nedan). Goda minnen.

Jag tänker inte tynga berättelsen med kulturhistoriska fakta. Det kan ni läsa om i litteraturtipsen längst ner på sidan. Men i Nästa var det inte bara trevligt på grävningen. Vi som grävde fick god kontakt med lokalbefolkningen och hembygdsföreningen. Undersökningen 1990 var en stor sak i bygden som gav rubriker i tidningarna. Vi var nog en aning exotiska. Jag kände mig nästan som en kändis. Jag har återvänt många gånger till bygden för att hälsa på. Landskapet är vackert, kuperat och varierat och inte så barrskogstungt. Det finns fina badsjöar i trakten och det är fornt nästan över allt. Väl värt ett besök!

År 2000 karterade och 3D-modellerade frugan och jag ett nedlagt järnbruk i närheten med totalstation och fältdatasystemet Intrasis, men det är värt en egen historia. 

Några bilder från Nästa:

Flygfoto som visar gravfältet med undersökningen i nedre högra hörnet. Officiellt är bilden tagen av Claes Börjesson, men det var han som hade flygofototillståndet...

Kranfoto under pågående undersökning fångar högarna, några av kvigorna och en fundersam grävningsledare utspökad i grävkläder av äldre modell och snusnäsduk. Foto: Linnéa Varenius.

Sjövik. Här bodde jag sommaren 1990.

Gravfälten som blev kvar. Visst blir jag ibland sugen att ha sönder dom också. Fotot är från 2005.

Så här ser det ut idag (eller snarare 2005). Vägen är bred och fin och gravarna borta.

Lästips om undersökningen:

Första publiceringen skedde i tidskriften Fornvännen 1991 (PDF). Rapporten över gräveningen heter Ett vikingatida skelettgravfält i Finnveden och kom ut 1994. Några år senare (1997) sattes grävningen in i ett större sammanhang i artikeln I brytningstiden mellan hedniskt och kristet som finns i årsboken Det nära förflutna från Jönköpings länsmuseum. Publiceringen avslutades 2001 med en sammanfattande översikt, Tre arkeologiska undersökningar vid gravfälten i Nästa,  i Kärda hembygdsförenings bok Natur och kultur i Kärda.